Gerd Söderholm, Sjundeågatan 2 B 14, 00510 Helsingfors, Finland
______________________________________________________________
Nordisk folkriksdag
Köpenhamn den 22.7.2005
 

EU: militariseras
För fred eller världherravälde?

Enligt EU:ledarnas retorik är Europeiska unionen ett fredsprojekt. Praktiken visar att EU militariseras, fram till 2010 till en materialkostnad av 300 mrd €. Är det för fredens eller världsherraväldets skull? Kan en stat som aktivt eftersträvar världsherravälde vara en fredsaktör. Dylika frågor har jag ägnat mig åt att undersöka för att öka förståelsen av militariseringsaspekten och dess konsekventa införande i konstitutionen för Europa (EU-grundlagen). I den här betraktelsen behandlar jag främst tre frågor inom ramen för EU:s militarisering:
1)Varför militariseras en stormakt såsom av nödtvång? Jag utgår från den globala arbetsfördelningen när det gäller produktionen av varor och tjänster samt från konkurrensen om resurserna.
2) Min andra fråga gäller globaliseringen som till innehållet och gagnet är liknar den tidigare kolonialismen.
3) Slutligen frågar jag mig varför finländska soldater i framtiden skall strida i Afrika i en EU-armé?
Åtlydnad av reglerna för världsmarknaden kräver att någon har ett världsherravälde och detta leder till världskrig. Det är tesen hos min huvudsakliga källa, österrikaren Gerald Oberansmayr i boken ”Auf dem Weg zur Supermacht – die Militarisierung der Europäischen Union. Jag har utgått från den finska översättningen av boken (Gerald Oberansmayr: Supervalta EU – Euroopan unionin militarisoimisesta).

1)Varför militariseras en stormakt?

De mänskliga relationerna när det gäller arbetsfördelningen karakteriseras av  konkurrens. I konkurrenssituationen sållas deltagarna ut i vinnare och förlorare, i ägare och egendomslösa. Konkurrensen skapar hierarkier också mellan ägarna så att en del ägare växer och blir allt mäktigare medan andra blir ensamma och småföretagare. Staten har monopol på de generella bestämmelserna i samhället, men är inte  överordnad rålinjerna. Också för statens agerande gäller den gyllene regeln:
Den som äger guldet dikterar reglerna.
Den kapitalistiska staten tryggar den samhälleliga harmonin och ”freden” och upprätthåller rålinjerna inom landet med mer eller mindre repressiva medel. Kapitalgruppernas kamp om världsmarknadsandelarna leder till att också staterna konkurrerar sinsemellan.
Det kan finnas flera konkurrenter om samma andelar, men i kampen underlyder de samma bestämmelser.
Mer än ett slags ordning är oordning.
Den gyllene regeln gäller också omvänt:
Den som dikterar reglerna har förtur till guldet.
Den kapitalistiska globaliseringen leder till nationell chauvinism.
Kampen om världsmarknaderna och världsherraväldet ökar trycket mot världskrig i vilket de största maktgrupperna kämpar om första platsen på den globala pyramiden. Den skärpta konkurrensen tvingar jordklotet obönhörligt tillbaka till den gamla ordningen mellan herre och dräng och mellan vän och fiende.
Den som har stormaktsambitioner måste bli ledande på vissa områden.
Det krävs av stormakten
-    att den politiska viljan koncentreras och att hela området omfattande många länder talar med en röst
-    kulturell hegemoni för minimering av kostnaderna för maktutövningen
-    överlägsen ekonomisk produktivitet och ett teknologiförsprång
-    att den globala infrastrukturen kontrolleras, dvs. trafik, energi, kommunikationer, logistik osv.
-    en världsvaluta, att den egna nationella valutan fungerar som internationell placerings-, reserv- och växelvaluta vilket ger försprång i jakten på de globala rikedomarna
-    att makten producerar och kontrollerar handeln med strategiska råvaror
-    sist men inte minst krävs ett överlägset militärt våldsmaskineri, en armé, rustningar och massförstörelsevapen, käppen som tillåter ett globalt handlande.

Det finns i dag en stormakt USA och en makt som eftersträvar att bli en stormakt EU.
USA har ”klarat sig” trots sitt handelsunderskott på grund av att dess valuta fungerar som betalningsmedel på världsmarknaden. Dollarns värde och placerarnas förtroende garanteras av USA:s militära styrka. Dollarns hegemoni är tryggad om de strategiska råvarorna, främst oljan, kontrolleras av USA. Det har varit brukligt att fakturera den internationella oljehandeln i dollar.
Målet för USA:s krig mot Afghanistan och Irak var kontrollen av oljeområdena i Mellanöstern och Centralasien, dels för att täcka det egna behovet, dock bara till 25 %, men dels för att säkerställa faktureringsvalutan vid oljehandeln över lag. Kontrollen av ”det svarta guldet” garanterar att dollarn förblir världsvaluta. USA:s ekonomi är i obalans genom handelsunderskott, men uppbalanseras av att landet exporterar ökade mängder värdepapper och våld. Dollarns hegemoni förutsätter ett krigsmaskineri och finansieringen av den amerikanska rustningsbudgeten förutsätter dollarhegemoni.
EU:s båda storprojekt, euron (€) och euroarmén tär på de stöttepelare som USA:s världsherravälde grundar sig på, dollarmonopolet och våldsmonopolet.

Euron är ett de facto hot mot dollarn. Några exempel: Irak fakturerade efter år 2000 sina oljeleveranser i euro. Iran fakturerar sin olja i euro till stora delar. Nord-Korea har bytt ut hela sin valutareserv till euro.
I och med att det grundas en euroarmé är inte bara vautamonopolet hotat utan också USA:s våldsexportmonopol är hotat.
Men ännu släpar EU efter USA på sin väg mot världsherravälde. Det är svårt att få 25 stater att fungera som en enda röst på demokratisk väg med folkomröstningar som sätter käppar i hjulet för EU-ledningen som försöker centralisera beslutsfattningen och åstadkomma full beredskap för ett globalt militärt inflytande. Militariseringen är viktig både för USA och EU.
Supermakten USA är ekonomiskt svag och politiskt impopulär, men den kompenserar sin ekonomiska och politiska nedförsbacke genom att skynda från krig till krig och demonstrera ett övertag inom vapenteknologin.
EU strävar å sin sida efter att stärka sitt ekonomiska uppsving, sin valuta och sin ännu instabila politiska enhet genom att utveckla beredskapen att föra krig i eget intresse och för egen räkning.
Oenigheten inom Nato i fråga om anfallet på Irak var inte dikterat av fredsvilja från Tysklands och Frankrikes sida. Tyskland och Frankrike hade egna redan överenskomna affärsintressen i Irak. Ryska och franska koncerner hade löften om att få exploatera irakisk olja. Icke desto mindre drog Tyskland och Frankrike nytta av USA:s krig mot Irak. Det främjade deras EU-projekt för stark militär närvaro på Balkan, i Afghanistan och i Afrika.
EU upprustar som aldrig förr. Upprustningspolitiken finns inskriven i
Fördraget om upprättande av en konstitution för Europa.
 
2) Globalisering, nyord för kolonialism?

En finländare har skäl att veta varför finländska soldater i framtiden skall strida för EU i Afrika. Förståelsen ökar om jag vet vad kolonialmakterna gjorde i Afrika förr i tiden. Jag avser fyrahundratjugofemårsperioden mellan 1445 och 1870 innan kolonialmakterna delade Afrika mellan sig i kolonier cirka 1885 till 1960, den relativt korta kolonialtiden. Jag har större förtroende för vad en afrikan, i det här fallet en afrikaättling har att berätta än t.ex. en fransman eller amerikan, för har vi inte alltför länge redan itutats uppfattningen om ”det fattiga Afrika” och om hur Afrika behöver vår ”hjälp”. Tror jag alltså på om en EU-armé skall ”hjälpa” Afrika när den dyker upp med finska deltagare?
Jag har utgått från pocketupplagan av Walter Rodneys berömda bok ”How Europe Underdeveloped Afrika” från 1972.
Underutveckling och utveckling är inte separata fenomen. Västeuropa och Afrika stod i sådana förbindelser med varandra att överföringen av tillgångar från Afrika till Europa garanterades. Överföringen blev möjlig när handeln blivit internationell i slutet av 1400-talet. Sedan dess har Afrika under 450 år hjälpt Europa att utvecklas. Västeuropa har hjälpt Afrika att underutvecklas i motsvarande proportion. Det som kallades internationell handel var i själva verket de europeiska intressenas utvidgning till utlandet. Europeerna vann kontrollen över världshaven, kusterna och hamnarna tack vare överlägsna fartyg och kanoner. Genom att behärska haven tog Europa de första stegen mot att förvandla delar av Afrika och Asien till ekonomiska satelliter.
Portugisernas skepp t.ex. koncentrerades på guldletning och ”Guldkusten” attraherade den största uppmärksamheten från europeernas sida på 1500- och  1600-talen. Det stora antalet fort talade för att så var fallet. Europeerna ville hitta guld i Afrika eftersom guldmynt var högt eftertraktade inom den växande kapitalistiska penningekonomin. Europerna förstod då att det fanns guld bara på vissa ställen i Afrika och den viktigaste exportprodukten var därför slavar. Europa tilldelade Afrika rollen av leverantör av mänskliga fångar att användas som slavar i olika delar av världen. När europeerna nådde Amerika och upptäckte den enorma potentialen av guld och silver och tropiska produkter inledde de slavhandeln med afrikaner som var vana vid hetta och ett ordnat jordbruk och en disiplinerad arbetskraft på många områden. Den europeiska kapitalistklassen kontrollerade den internationella handeln och Afrika specialiserades som exportören av fångar.
Efter att slavhandeln hade kommit i gång i en viss del av Afrika var det snart omöjligt för en enskild afrikansk stat att ändra på situationen.
Dahomey försökte motsätta sig slavhandeln men det lyckades bara en viss tid. En enskild afrikansk stat kunde på den tiden inte lösgöra sig från europeisk kontroll. De afrikanska staterna var alltför små och politiskt splittrade, Europa kunde därför diktera världsdelens roll i världsproduktionen och handeln.
Europa var centrum för slavhandeln, den europeiska kapitalismen införde slaveriet och slavhandeln över Atlanten.
Under 1600-1800-talen var exploateringen av Afrika och afrikansk arbetskraft en källa till kapitalackumulation som återinvesterades i Västeuropa.
Amerikas ekonomiska utveckling fram till mitten av 1800-talet var helt och hållet baserad på utrikeshandeln i vilken slaveriet var medelpunkten. På 1830-talet stod bomull som slavarna odlat för 50 % av USA:s hela exportvärde.
Slaveriets roll för att främja rasism är väldokumenterad. Utan reservation kan det konstateras att vit rasism som har genomträngt världen var en integrerad del av det kapitalistiska sättet att producera. Det är dock inte av rasistiska orsaker som europeerna förslavade afrikanerna. Europeiska plantageägare och gruvägare förslavade afrikanerna av ekonomiska orsaker så att deras arbetskraft kunde exploateras. Det hade varit omöjligt att öppna Nya Världen och utnyttja den som en konstant källa till rikedomar om den afrikanska arbetskraften inte hade funnits.
En diskussion om handeln mellan afrikaner och europeer under de fyrahundra år som föregick kolonialtiden handlar praktiskt taget om en sak, slavhandeln.

3) Var står Finland i detta sammanhang?

Skall finländska soldater i framtiden strida i Afrika i en EU-armé?
Jag har för jämförelsens skull slagit upp i Larousse en definition på kolonialism. Fritt översatt från franskan är definitionen följande:
”En doktrin som avser att legitimera ockupation av ett område eller en stat, politiskt herravälde över området/staten och ekonomisk exploatering av området/staten som genomförs med stöd av doktrinen.”
”Globaliseringen” av Irak svarar bra mot den här definitionen.
Misstanken är alltså att EU-trupperna med tillhörande finländare går in i Afrika för att försvara andras investeringar än afrikanernas och att de är oönskade precis som de europeiska kolonisatörerna var det under slavjaktskrigen och kolonialtiden.
Det förs en debatt i saken, med rätta eftersom Finland är ett militärt icke-allierat land officiellt enligt Statsrådets redogörelse SRR 6/2004 som behandlar Finlands säkerhets- och försvarspolitik. Att vara ”icke-allierad” har stöd hos majoriteten av finländarna. Mellan 70 och 80 procent av befolkningen anser att Finland inte skall gå med i Nato. Finland anser sig också officiellt vara ett självständigt land enligt ovan nämnda skrift. (citat: ”Finlands säkerhets- och försvarspolitiska handlingslinje tar sikte på att trygga landets självständighet”). Finland har inte varit hågat att avskaffa sin värnpliktsarme och inrätta en legoarmé i samma takt som vissa andra EU-länder och anser att försvaret av hela landet endast kan verkställas med den allmänna värnplikten som grundval. Den allmänna värnplikten anses ha fördelar. Förpliktelsen att försvara riket fördelar sig jämlikt över hela samhället. Den är grundvalen för finländarnas starka försvarsvilja och den garanterar transparensen i fråga om försvarsmaktens verksamhet i hela samhället.
Finland har på grund av sitt geografiska läge och sina historiska erfarenheter ett dilemma, rädslan för att lämnas ensamt. Officiellt arbetar landets ledning för att förstärka unionens gemensamma utrikes och säkerhetspolitik och gemensamma säkerhets- och försvarspolitik och delta i full utsträckning i att utveckla och förverkliga den gemensamma säkerhets- och försvarspolitiken. Dessutom är det Finlands ambition ”att ha bättre kapacitet och beredskap att delta i EU:s civila krishantering  och militära krishanteringsoperationer, inbegripet de planerade snabbinsatsstyrkorna.
Det pågår oroväckande tendenser inom försvaret. Samtidigt som truppförband läggs ner och rationaliseringsåtärder vidtas satsas det på kostsamma projekt som har direkt samband med EU:s stridsgrupper och EU:s upprustningsprojekt.
Bland ledande och andra politiker från höger till vänster har det beklagats att fransmännen och holländarna röstade mot konstitutionen. Det finns dock undantag. Esko Seppänen är en av de få finländarna, men han är en desto starkare stöttepelare för den finländska oppositionen och dessutom exceptionellt flitig. Han har oförtröttligt kritiserat konstitutionen, särskilt dess militaristiska artiklar, såsom III-309. Fredsbevarande insatser är bra, fredsskapande åtgärder är illa. Fredsskapande åtgärder kan enligt Seppänen aldrig vara försvarsoperationer. De företas alltid utanför EU-ländernas gränser. På grund av detta är de offensiva operationer och aggressionshandlingar som utförs av snabba insatsstyrkor och stridande trupper.
Det finländska deltagandet i de multinationella Nato-ledda stridskrafterna är en stor fråga i Finland. De opererar i ”de mest krävande uppdragen” och några deltagare kan komma hem i zinkkistor. På grund av detta har den finska arméns officersförening sagt att våra officerare inte kan kommenderas att strida utomlands. De har svurit att försvara sitt hemland och ett löfte att försvara sitt eget land inkluderar inte anfall på andra länder.
För att summera var EU:konstitutionen handlar om:
”Att driva nedrustningsfrågor skulle i själva verket bli grundlagsstridig verksamhet”. (Oberansmayr s. 106).
Oberansmayr anser inte att EU enligt konstitutionen upplöser staterna, utan EU inordnar dem i en hierarki i ett nytt herre-drängförhållande.

Källor:
Fördrag om upprättande av en konstitution för Europa. 2005
Gerald Oberansmayr: Supervalta EU – Euroopan unionin militarisoimisesta. Like, Helsinki 2004.
Suomi ja Nato – Eurooppalaisia näkökulmia sitilasliitosta. Like, Helsinki 2003.
Walter Rodney: How Europe Underdevoloped Africa, Tanzania Publishin House, Dar es Salaam 1972.
Finlands säkerhets- och försvarspolitik 2004, SRR 6/2004. Publikationsserie 17/2004, Helsingfors.