NF2011

Rapport från Nordisk Folkriksdag på Färöarna, 25.-27. juli 2011
Se Program ..her..

Nordisk Folkriksdag möts på Färöarna – ett sällsamt ö-rike mitt ute i Atlanten
Krönika av Gunilla Winberg, ordförande for Fritt Norden i Sverige
Augusti 2011

Efter ett par timmars flygresa från Köpenhamn, skymtar vi en grupp höglänta öar utkastade mitt i Nordatlanten mellan Island och Norge och Nordväst om Skottland – Föröarna eller Föroyar (på färinska). Vi går in för landning på huvudstaden Torshavns grannö, Vágar (uttalas ’Våar’). Solen skiner och havet är lugnt. Hastigt sänker vi oss ner mellan höga gräsbevuxna berg.

När vi väl landat och sitter i den taxi som ska föra oss in till Torshávn,(50 km) berättar chauffören att färingarna för tillfället är alldeles till sig av lycka: Detta är den andra dagen med sol! Tidigare har det varit totalt fyra soltimmar under hela juli månad. Vi skriver den dagen, 24 juli. Vägen in till huvudstaden är välbyggd och nyligen asfalterad och går fram genom en av de två avancerade undervattenstunnlarna som är cirka fem kilometer lång. Vi färdas fram genom ett landskap präglat av yppigt gröna kullar utan bebyggelse och ser många får, en del kor och hästar, men inga träd. Man vet inte om träd någonsin funnits på öarna, berättar chauffören. Många hus som vi passerar i byarna är byggda på traditionellt vis, av timmerstockar och med grästak. Några dagar senare vid guidning i Tinganes, den gamla delen av Torshávn, (se bild) frågar vi guiden hur det kommer sig att husen är byggda av trä, när det inte finns något virke på ön. Vi får svaret att man importerar det från Norge. (Senare under utflykter kommer vi att se att hus traditionellt och i fattiga miljöer också har byggts av sten och med tak av gräs.)

[Mandag den 25. Juli]
Följande dag startar Folkriksdagen med en utflykt till Kirkjuböur, som var det andliga och kulturella centret på Färöarna fram till Reformationen. Där finns en medeltida kyrka (se bild) och den imponerande Roykstovan, som vilar på rester av den gamla biskopsgården, där kungsbönder efter Reformationen har bott i obrutna släktled, för närvarande härskar den sjuttonde generationen. Det är en strålande vacker dag och vi uppmanas av vår guide att vandra över fjället tillbaka till Tórshavn. En tur på cirka två timmar, enligt henne. De flesta av oss följer rådet och i små grupper beger vi oss iväg uppåt längs bergkanten. Sjöfåglar och andra mer landbaserade fåglar följer oss nyfiket liksom en del får. Innan vi kommer upp på högplatån, tar vi farväl av den vackra havsvik som vi vandrat längs. (se bild) I stället breder sig nu den magnifika fjällvärlden ut sig inför våra ögon.

Stigen är utmärkt med stenrösen (vardar), ett system som färingarna använt sig av i många hundra år för att markera stigarna över bergen, långt innan riktiga vägar och tunnlar fanns. Marken är stenig och floran påminner om den svenska fjällvärldens. Nu har vi lite bråttom för Folkriksdagen ska invigas officiellt på eftermiddagen och helst skulle vi hinna äta lunch innan. Något försenat inleder vi så 21:a Nordiska Folkriksdagen. För första gången på Färöarna. Vi är en jämförelsevis liten skara på ett tjugotal personer, men vi representerar i gengäld alla de nordiska länderna. Många av oss är veteraner, hälften nya nordiska entusiaster.

Sedan följer en glimrande bra presentation av Färöarna, politiskt, geografiskt, historiskt och kulturellt. En del av denna information finns i bifogade faktaruta. Inledare är Hogni Hoydal som både sitter i det färinska Lagtinget och (som en av två) i det danska Folketinget. Han målar med breda penseldrag. Här följer några saker värda att notera:
-   Utspridda på arton öar bor en befolkning på knappt 50. 000 personer (varav cirka 20.000 i huvudstaden)
-   För att göra det lättare att nå varandra har man satsat stora resurser på moderna vägar, broar och tunnlar.
-   Färöarna är till största delen en självständig nation (utom vad gäller utrikespolitik, polis, miltär och valuta) med ett eget parlament, Lagtinget.
-   Färöarna är inte medlem i EU.
-   5% av BNP kommer från Danmark
-   80% av färingarna vill ha självständighet från Danmark om ekonomin kan tryggas på annat sätt. Ett förslag på en ny författning (för ett självständigt Färöarna) har funnits i ”byrålådan” i tio år.
-   Ungdomar och kvinnor flyttar ut från landet. Arbetslösheten är på 6% f.n.
-   Oljefyndigheter finns under havsbottnen. Kommer kanske att kunna utvinnas inom de närmaste fem åren.
-   Inkomsterna kommer till 97% från fiske, fiskodling och fiskeprodukter.
-   Färöarna består av land och hav (275 000 km2) och befinner sig inte i utkanten av Norden utan i centrum av North Atlantic Cooperation – ett regionalt kooperativt samarbete.
-   80% av befolkningen tillhör den evangeliskt -lutherska kyrkan och 10% ett frireligiös samfund - Plymouthbröderna.
-   Kyrkan har, enligt Hogni Hoydal, en starkt konserverande kraft. Man är bland annat emot fri abort och homosexualitet, men tecken på en viss ’modernisering’ finns.
-   Kvinnorepresentationen i Lagtinget är låg, men har ökat från två till fem personer (av totalt 33 parlamentariker) i det senaste valet.
-   Energiförsörjningen består till 40 % av vattenkraft, 6% av vindkraft, 54% av diesel. Det gör färingarna till de största miljöbovarna i världen(per capita), efter USA.

Slutligen nämner Hogni Hoydal att Gunnar Wetterbergs förslag om en ny Nordiska Union tagits väl upp på Färöarna liksom tanken på en Nordatlantisk Union bestående av de gamla EFTA –länderna plus Färöarna. Skulle Island gå med i EU blir Färöarnas framtid splittrad. En Nordatlantisk Vision är viktig, avslutar han.

Senare på dagen talade Birgir Kruse under rubriken Ett litet språk med stora resurser om den omfattande skolboksproduktionen på Färöarna. Arni Gregersen, chefsredaktör på den enda dagstidningen Dimmaletting, om skillnaden mellan att bo på Bornholm och på Färöarna under rubriken Lokaldemokrati och EU och Birgit Björnvig om utvecklingen av Alternativ Energi på Samsö i Danmark.

[Tirsdag den 26. Juli]
Nästa dag inleddes med en spännande paneldebatt på temat Väst- och Öst-Norden – likheter och skillnader. Vi hade tre inledare: svenska Maj Britt Imnander, som bla arbetat på Nordens hus på Island, isländske Páll Viljálmsson anställd hos EU –kritiska Heimssýn och färinske Mikkjal Helmsdal, dramatiker, som tidigare arbetat på Nordens hus i Mariehamn, f.n. rektor för en gymnasieskola i Tórshavn. Alla tre gavs först möjlighet till en egen inledning till debatten. Först ut var Maj-Britt Imnander, som började mycket personligt med att berätta om sin uppväxt i Jämtland med blicken riktad västerut mot Norge ochTröndelag. Språken i Norge och den jämtländska dialekten liknade varandra. Numera bor hon i Sörmland och blickar österut. Mot Finland finns definitivt en språkbarriär, som försvårar det nordiska samarbetet, om inte finnarna fortsätter att lära sig svenska. Intresset från svenskt håll att lära sig finska verkar vara försumbart, enligt Maj-Britt.
Vi fick sedan höra om Maj Britts arbete som chef för Nordens hus i Reykjavik på 1970-talet. Det var det första i sitt slag som senare skulle följas av liknande hus på Färöarna och på Grönland. På den tiden fanns det resurser för kulturella aktiviteter och Maj Britt ordnade självsvåldigt kulturveckor tillsammans med Grönland och Färöarna utan att först tillfråga de nordiska huvudstäderna, vilket väckte missnöje där. Sin bästa komplimang under sin tid på Island fick hon av en isländsk elektriker på Nordens hus: Vi gillar dig – du är inte någon skandinavisk kultursnobb.
1979 då det grönlänska hjemmestyret infördes besökte Maj-Britt en folkhögskola i Sisimiut på Grönlands västkust. Man talade där om att knyta kontakter med sina inuitiska fränder i Kanada. Vid senare besök på 1990 – talet hade man utvecklat ett sådant samarbete och därigenom stärkt sin identitet, men det nordiska samarbetet var och är fortfarande viktigt. Slutligen påpekar Maj Britt att Väst –Nordiska Rådet finns – ett samarbetsforum för Grönland, Island och Färöarna, bildat 1985. /För mer information se www.wikipedia.org/wiki/West_Nordic_Council/ Páll Vilhjalmson från Island bekräftar att en svensk kulturmaffia försökte påverka islänningarna på 1970-talet, mycket beroende på att många av hans landsmän studerade i Sverige vid den tiden.

Sedan 1911 finns det Universitet på Island. För högre studier reser man i allmänhet till USA, men sedan fem – tio tillbaka kan man också avlägga doktorsgrad på Island.
Island befinner sig i skärningspunkten mellan den amerikanska och den europeiska världen. – Enligt Páll använde Amerikanarna sig av Island enbart som ett hangarfartyg under den tid som de hade basen i Keflavik.
Välfärdsstaten är ett sammanhållande kitt mellan de nordiska länderna, i öst som i väst, menar han och påpekar också att det är värt att notera att de väst- nordiska staterna alla är kuststater (ö-riken) medan de öst – nordiska är fastlandsstater. Tillkommer Kust- Norge enligt de norska deltagarna.

Så kom turen till vår färinska inledare Mikkjal Helmsdal. Han hade i sin kammare vridit och vänt på frågan om skiljaktigheter mellan Väst- och Öst-Norden och kommit fram till att det finns en klar skillnad vad gäller formalism och ansvarstagande. Eftersom han arbetat på Åland, praktiserat i Sverige och naturligtvis känner Danmark och Färöarna väl, vet han vad han talar om. Han menar att det går ett stråk av formalism från väster till öster, som blir allt tydligare ju mer man närmar sig Finland. I Sverige och Finland har människor också en utpräglad arbetstagarinställning. Man vet sin plats, men känner också ansvar för de beslut man varit delaktig i och ser till att de i möjligaste mån förverkligas. Så är det inte om man reser i motsatt riktning, enligt Mikkjel, mot Danmark och Färöarna. Där vill man helst lägga problemen i någon annans ’kasse’ (på någon annans bord) och gillar att i stället för regler och bestämmelser hitta ’ad hoc-lösningar. I Öst – Norden finns det en administrativ smidighet. Där är det viktigt att vara korrekt i sitt arbete, men också att personligen ha en åsikt i olika samhällsfrågor. I Väst-Norden däremot avstår man gärna från att ta ställning och undviker i det längsta att ta personligt ansvar för något. Nu utbryter en glad tumult i salen. Alla håller inte med om beskrivningen. Det gör däremot Páll som understryker att också islänningarna gärna använder sig av informella lösningar.

Vad gäller kulturlivet hävdar Mikkjel att det finns en större nationell och språklig medvetenhet på Island och Färöarna. Förståeligt kanske eftersom man har fått kämpa för att bevara sina språk. Där finns också en självsäkerhet och en lust att ta del av den moderna internationella kulturen, en nyfikenhet som han tex inte fann på Åland, där han tyckte att man ur den aspekten var provinsiellt räddhågad.
Bland alla kommentarer kom de flesta naturligt nog att handla om hur man definierar Väst – och Östnorden. En norsk kommentar var att inte bara Kust – Norge utan också hela Nord-Norge borde räknas till Väst-Norden. Den norska självbilden är inte en utan många. De norska socialdemokraterna som sitter i regeringsställning vill politiskt tillhöra Öst-Norden. Norge är därför på många sätt ett splittrat land. Detsamma gäller Danmark, påpekar en dansk deltagare. Danmark tillhör både Öst- och Väst-Norden. Utkants-Danmark t.ex Nordjylland ligger långt ifrån Köpenhamn. Där har man fiskerikontakter med resten av Norden. Delar av Danmark rör sig definitivt i riktning mot Väst – Norden, Danmark är inte bara en ’kontinental blamage’.
Bland kommentarerna tas också Arktis’ viktiga roll upp och särkilt Grönland som fick självstyre så sent som 2009. – Mitt i allt detta bryter våra två finska deltagare, Mauri och Leena Nygård in i debatten med förslaget att alla danskar borde läsa en intensivkurs i svenska, eftersom svenska är det gemensamma språket i Norden och viktigt för den nordiska språkförståelsen.
Slutligen gör Leena ett inlägg om att de nordiska värderingarna, som ligger som en grundbult under vår nordiska familjekänsla – är hotade. Vi går bakåt i alla länderna med minskad offentlig sektor och större inkomstskillnader. Vi måste göra våra röster hörda och försvara allt det goda vi vunnit av jämlikhet, social trygghet och välfärd.

På eftermiddagen är det fiskefrågor och kampen om de vandrande, pelagiska fiskebestånden av makrill och sill, som är utgångspunkt för debatten. Det är en fråga primärt för Island, Färöarna och Kust-Norge. Man är oense om hur stora kvoter ska få tas upp av de nationer, där fisken passerar på väg mot sitt slutmål.

På kvällen efter den tidigare nämnda rundvandringen i den gamla stadsdelen Tinganes avslutas den första delen av Folkriksdagen med en livlig debatt om Norden och EU – om EU:s intressen och strategier och De folkliga rörelsernas intressen och motstrategier. Inledare är Line Barfod, dansk parlamentsledamot och medlem i Nordiska Rådet och Páll Vilhjálmsson från Heimssyn.

[Onsdag den 27. Juli]
Följande dag har vädret slagit om till det regniga, blåsiga ’normala’ sommarvädret på Färöarna. Vi är på utflykt. Målet för vår resa är Mykines den västligaste av öarna, som förutom sin vilda skönhet, är känd för att vara ett häckningsparadis för mängder av sjöfåglar som tex lunnefåglar och sulor. – När vi efter en ganska turbulent båtresa på knappt en timme, tacksamma stiger i land, har regnet tilltagit. Vår käcka guide, föreslår fri vandring under en halvtimme, därefter samling i kyrkan. En blöt skara får där höra om ö-befolkningens hårda villkor, som ständigt inneburit en ojämn kamp med elementen. Om tragedier till sjöss vittnar minnesplaketter på kyrkans väggar. - För närvarande bor sex familjer kvar på ön, något fler sommartid.
Till vår besvikelse har de ’pittoreska’ lunnefåglarna med sina färgstarka röda näbbar övergivit ön, i varje fall tillfälligtvis. Förmodligen för att den småfisk som utgör fågelns huvudföda har vandrat iväg åt ett annat håll. Kanske beroende på förändring av havsvattnets temperatur. Ingen vet säkert.
Efter att ha klättrat uppåt i den våta vegetationen till ett imponerande minnesmärke över alla dem som omkommit till havs och blickat ner över den hukande bebyggelsen och de majestätiska havsvidderna,(se bild) anträder vi vår återresa till Tórshavn, betryckta över de tunga villkor som människor här har levt under för inte så länge sedan.

[Den 28. og 29. Juli]
Så återstår det för oss liksom för alla på Färöarna att få vara med om festligheterna kring Olavsöka – Nationaldagen, som firas till minne av norske kung Olav den Helige, som dödades 29 juli 1030 vid Stiklestad. – Högtidligheterna börjar med att Lagtingets medlemmar och landets biskopar tågar i procession från Domkyrkan, där de välsignats inför det nya parlamentariska året som tar sin början just den dagen. Folkmassan sluter upp efter gruppen riksdagsmän och präster och vandrar den korta vägen till den öppna platsen framför Lagtingsbyggnaden, där vacker körsång ’bryter ut’ till allas glädje. Sedan följer en procession av olika yrkesgrupper. Senare under dagen avlöser kultur- och sportevenemangen varandra, det publikmässigt mest uppskattade verkar vara kapprodden nere i hamnen, där en stor del av den manliga befolkningen i alla åldrar deltar. Åskådarna är många och entusiasmen stor. Överallt ses människor träffas och umgås. Man får intryck av de flesta av öarnas befolkning har kommit till stan liksom många färingar i förskingringen och en del turister. Många av Öborna är klädda i sina vackra nationaldräkter, glädjande nog även männen i stor omfattning. (se bild)

Dagen framskrider. Framåt kvällen klär vi oss så fina, som den medförda garderoben tillåter och beger oss ut på stan för att ’rusla’ runt, äta middag och invänta midnatt, då den mäktiga folkliga körsången ska gå av stapeln.
Stämningen är hög och regnet håller sig diskret i bakgrunden. Strax före midnatt samlas vi nedanför Lagtingshuset. Vi är många, säkert flera tusen, gamla och unga. Inslaget av nationaldräktsklädda färingar är stort. Så bryter sången ut. Som en mäktig våg väller den fram. Vi är inte förberedda och kan inga texter, eftersom allt sjungs på färinska, men en vänlig dam kommer till vår hjälp.
I mer än timme står vi så där i natten tillsammans, i hjärtat av Torshavn, på ett litet örike mitt ute i Atlanten och sjunger oss nästan berusade av vemod och en slags högtidlig innerlighet och samhörighet med varandra och jag kommer att tänka på Vigdis Finnborgadottirs avslutningsord till Folkriksdagen på Island för några år sedan: ”Det finns en inneboende kraft mellan oss i Norden, likt tråden Gleipner, i den nordiska mytologin, som spanns för att binda fast Fenrisulven. Den var gjord av kattors tramp, björnars senor, kvinnors skägg, bergens rötter, fiskens andedräkt och fågelns spott.”

Tökk fyri (Tack så mycket) Föroyar