Kommentar (fra forsiden) |
Kommentar till "Norden ude af fokus" Av Tomas Larsson, medlem af foreningen Frit Norden Det är ett intressant inlägg som Leif Kajberg har skrivit (31 mars). Tyvärr är bilden av det nordiska, officiella samarbetet dyster med dess lågmälda profil och rädsla för att överhuvudtaget säga något som kan irritera Bryssel. De två politikerna Bonde och Aastrup Jensen i inlägget förde fram den klassiska menyn på tänkbara samarbetsområden inom Norden; förvaltningsorgan inom avgränsande områden, nordiska universitet och möjligen en nordisk ambassad i Bryssel. Även en ny, nordisk databas för de nordiska EU-parlamentarikerna föreslogs. Aastrup Jensen "...ville dock ikke gå så langt som Jens-Peter Bonde..." av den enkla anledningen att "Vi [de nordiska länderna] er forskellige...". Michael trodde inte ens på gemensam ambassad eller gemensamt agerande. Ur en politisk synvinkel så har varken Bonde eller Aastrup Jensen egentligen kommit med något nytt. Tvärtom, så här har makthavarna i Stockholm, Köpenhamn och Oslo agerat i snart 200 år. Historiens vingslag går igen; gärna några möten då och då mellan höga tjänstemän eller politiker där man lovsjunger samhörigheten, men absolut inga konkreta resultat av större värde. En ny faktor att ta hänsyn till är dock EU. De skandinaviska ländernas eftergiftspolitik mot Bryssel börjar dock få likheter med den politik som vårt grannland Finland tvingades föra mot en annan europeisk union, Sovjetunionen, under en lång tid. Varje ord fick vägas på guldvåg och absolut ingenting fick sägas som på något sätt kunde störa den mäktige grannen. Detta smittade även av sig på den tidens officiella nordiska samarbete. Leif Kajberg konstaterar mycket riktigt att "...optikken hos de to ordduel-deltagere er jo noget ensidig. De har konstant EU-brillerne på, og deres synsvinkler er stærkt præget af parlamentariske miljøer, tankegange og manøvremuligheder." Detta är mycket viktigt att komma ihåg när - ibland - någon skandinavisk EU- politiker trots allt ändå talar om nordiskt samarbete. Leif Kajberg ställer slutligen några tänkvärda frågor. Bland annat ställs frågan om Frit Norden skall fortsätta att (endast) kämpa för ett frigörande från EU. Motsatsen är ju att vi "till viss del" accepterar EU-medlemskapet och att vi försöker göra det bästa av situationen, utan att för den skull överge ambitionerna att på sikt bli fria från EU. Det finns inget enkelt svar på frågan, men det finns (stora) risker med att samarbeta än djupare med EU. Som exempel kan nämnas det svenska partiet Junilistan, som väl får betraktas som EU-skeptiskt. Efter stor uppståndelse fick de närmare 15% av rösterna i EU-parlamentsvalet och de hade en ny agenda inom kontroversiella EU-frågor. Men relativt omgående tystnade partiet när det väl bänkat sig i EU-parlamentet. Trenden går ju dessutom mot allt mindre inflytande för de nordiska länderna, när allt fler går med i EU. Åtminstone de svenska EU- politikerna verkar i praktiken helt ha gett upp att föra en dialog med sina väljare. Detta är dock inte samma sak som att EU- parlamentarikerna skulle vara passiva; en undersökning som Junilistan utfört tyder istället på att flertalet av de svenska EU- parlamentarikerna istället verkar i rent federalistisk riktning. Visst kan Frit Norden verka även för ett visst samarbete inom EU:s ramar men frågan är om de tre länderna verkligen arbetar med "rätt saker". En titt i till exempel agendan för 2007 års Folkriksdag i Finland visar ett flertal inslag från områden som kärnkraftsmotstånd, försvarsmakt och uranbrytning. Inget fel i sig, men vad har dessa ämnen med närmare nordiskt samarbete att göra? På vilket sätt gynnar dessa teman regionalt samarbete? Det är lätt att kritisera EU men faktum är att resterna av det officiella nordiska samarbetet, likt EU, bär tydliga spår av elitism och svårförståeliga organisationsstrukturer. Många, inklusive undertecknad, ställer sig också frågan vad det är som längre förenar de fem (ibland åtta) nordiska länderna. Istället borde Sverige, Norge och Danmark gå vidare i ett fördjupat samarbete, där målet är att presentera ett hållbart alternativ till EU så att vi - tillsammans - kan återskapa ett samhällsskick som vilar på vår gemensamma, kulturella bakgrund. (11.april 2008)
|