Kommentar (fra forsiden)

Nordiskt samarbete - sett från Sverige
Av Tomas Larsson, Stockholm
Maj 2009


Så svepte under hösten finanskrisen in över Norden. Arbetslösheten skenar och budgetunderskotten växer, men snart skall krisen vara över, åtminstone om vi skall tro på expertisen. Men, vilket ledarskribenterna med jämna mellanrum även betonar, så är det även viktigt att alla länderna deltar i EU:s räddningsinsatser.

Leder nationalismen inom EU till ett sönderfall?

Ur ett globalt perspektiv ter sig EU:s medlemsländer som djupt oeniga om hur krisen skall hanteras. Vissa länder flyttar i nationalistisk anda hem sin tillverkning från Öst- till Västeuropa. I USA är dock insatserna mot krisen både mer konsekventa och massiva. Å andra sidan har den ekonomiska jätten Japan hamnar i en många år lång ekonomisk kris, trots massiva insatser, så vad skall man tro? Men vilket samarbete har egentligen genomförts mellan de nordiska länderna? Inte mycket, vilket kanske inte är så konstigt med tanke på den starka politiska knytningen till Bryssel.

Någon kanske hävdar att "vi skulle ju ändå inte kunna göra nånting här uppe", och det är förmodligen en tankegång som är relativt vanlig här uppe i Norden. Och faktum är att nordiskt samarbete under de senare decennierna har väldigt lite konkreta resultat att kunna visa upp.

Även om EU:s samarbete knakar ordentligt i fogarna så talar väldigt lite för att det inom de närmaste åren skulle läggas ned. I en tid när Kina och Indien (totalt 2.400 miljoner invånare mot EU:s knappt 500) fullständigt håller på att krossa EU:s industri så är det lockande "att sluta sig samman i en gemenskap" och tillsammans minnas när Europa minsann var en global stormakt. Och i grunden påminner ju den känslan starkt om hur dagens nordiska samarbete fungerar.

Tyskland visar vägen?

I Tyskland pläderade nyligen en ledande person inom fackföreningsrörelsen för att landet "måste minska sitt beroende av exporten", allt för att bli mindre utsatt för konjunkturer. Då Tyskland ju är EU:s största nation, samtidigt som man är en av världens ledande exportörer, så visar det mentalt hur hela EU håller på att resignera. Medan Indien och Kina växer med 5...6% så minskar istället tillväxten kraftigt i EU (2009).   

På kort sikt kan det verka lockande för de nordiska länderna att fortsätta att mentalt stödja sig på EU, men frågan är vad resultatet egentligen blir på sikt. EU som helhet, och i synnerhet euro-området, har sedan den nya valutans införande januari 1999 haft en betydligt sämre ekonomisk tillväxt än t ex Sverige. Detta har givetvis euroförespråkarna börjat att inse, men numera heter det istället att euron främst är ett "politiskt projekt" och inte längre ett ekonomiskt sådant. Detta måste vi, enligt ja-sägarna, givetvis delta i.

Det finns naturligtvis ännu fler exempel som visar på att EU som helhet inte alls är på rätt väg i tunga, centrala frågor som t ex ekonomi eller demokrati. Men samtidigt måste den EU-kritiska sidan här uppe i Norden börja rannsaka sig själv. Vad har den konkret egentligen gjort? Vilka konkreta alternativ till EU har vi egentligen lyckats föra fram i samhällsdebatten? Och, den kanske viktigaste frågan, varför har dessa organisationers samarbete mellan de nordiska länderna i praktiken kollapsat? Ingen av de nordiska ländernas nej-organisationer argumenterar ju i praktiken längre för nordiskt samarbete!

Samtidigt visar opinionsundersökningar i Norden gång på gång att det finns en stor folklig förkankring för nordiskt samarbete. Men andra opinionsundersökningar visar att nordborna bara blir allt mer positiva till EU, vilket kan verka förbryllande. Förklaringen, åtminstone i Sverige (och Danmark och Island också, för den delen?) är att det helt saknas konstruktiva alternativ till EU. Att nej-sidan i praktiken har perifera alternativ som att "vi går tillbaka till det som var förut" eller att "satsa på vindenergi" (båda alternativen hämtade från verkligheten) lär knappast fånga några större väljarskaror. Här kan övriga länder lära sig mycket av det ekonomiskt framgångsrika och självständiga Norge.

Även nej-sidan måste i praktiken bli mer positiv till samarbete i sin egen region. Det är heller inte säkert att dagens alla nordiska länder vill vara med i ett eventuellt nytt samarbete, vilket måste respekteras. Det viktiga är dock att en diskussion om ett fördjupat samarbete kommer igång och att vi får en levande diskussion om vad vi tillsammans vill med framtiden. Vi får inte hela tiden hamna i den icke-konstruktiva diskussionen i spänningsfältet om nationalstaten eller Bryssel!
(3. maj 2009)